Nu var det ett tag sedan jag skrev här på bloggen. Maj har varit intensiv som den alltid är för mig, så tiden och orken har varit knapp. Här kommer i alla fall en hel "radda" av Olof fina bilder!

Det har hänt en del sedan jag skrev sist. Leos eksem kom tillbaka   , och behandlades med en 20 dagars-kur efter vilken de försvann. Jag har en del kontakt med ägarna till Leos syster Thyra, och efter att de tagit blodprov har det visat sig att hon är bl.a kvalsterallergisk. Oerhört trist. Om Leos utslag kommer tillbaka igen är nog risken stor att han också är allergisk. Jag hoppas verkligen inte det är så!

Vi har bytt foder till Orijen, för att utesluta spannmål och majs. Hoppas att det funkar.

Eftersom jag och Olof jobbade på samma projekt både dag och kväll, fick Leo bo hos Lollo, Martin och kusinerna i 9 dagar. Det gick sådär. Leo trivdes förstås bra, längtade lite efter oss, men för oss och Lollo var det jobbigt. Lollo trodde det skulle bli lätt att ta hand om alla tre hundarna, men hon är ju gravid och är trött och hade det jättejobbigt med Leo. Ledsamt. Det kändes okej för mig i tre dagar att vara utan Leo, men sedan var det jättejobbigt.

Ja, den här erfarenheten talade om för mig att det inte blir fler samjobbprojekt för mig och Olof eller några fler utlandsemestrar för mig.  De andra får åka. Jag kommer att vara hemma med Leo.

Sedan närmade sid dagen med stort "D"  -  22 maj. Då var det internationell utställning i Hässleholm och Leo var anmäld. Återigen som enda broholmern.

Jag var nervös, för den här gången var det ju lite mer allvar. Vi kom iväg lite sent, men hann ändå dit i god tid eftersom vi hittade parkering med en gång! Och herregud, så mycket folk! Och hundar! Det var jätteroligt!

Vi förflyttade oss till ring 13 (Det fanns närmare 30 ringar) och väntade en dryg timme innan det blev vår tur. Domaren var Svend Lövenkjaer från Danmark och han hade dömt broholmer tidigare. Det var en stor anledning till att jag ville dit med Leo.

Han kallade in oss. Vi hann inte mer än hälsa förrän han säger: "Du vet att jag egentligen borde diskvalificera honom, eller hur? Hans svanshållning är inte alls bra."  Jag svarade att jag visste detta, men att jag ville att en dansk domare som dömt broholmer tidigare skulle titta på Leo. Vi pratade lite om att svansföringen eventuellt var unghundsfasoner och kanske skulle lägga sig med tiden, men att det förstås inte är säkert att det är så. Trots öppningen till vår lilla konversation så var Svend Lövenkjaer mycket trevlig mot mig och Leo.

Domaren sa att han själv har new foundlandhundar och att han aldrig ställer ut dem som unghundar, och det borde jag inte heller göra med Leo, tyckte han. Det är så mycket kvar att växa i, menade han. Jag argumenterade förstås inte med honom, det ska man väl helst inte göra med domare... Fast det med Leos brist på massa tycker jag var lite märkligt att han kommenterade på det viset. Jag ställde faktiskt Leo i juniorklass som är för unghundar, och då vet man väl som domare om att de inte har full kroppshydda ännu? Konstigt tyckte jag. Jag var beredd på att domarn skulle tycka att Leo är lite för tunn, men inte att han tyckte jag skulle låta bli att ställa honom innan han fått massan. Jag var också beredd på att han skulle bli diskvalificerad, men domaren sa att ha skulle vara snäll och ge Leo en "Good" (gammal 2:a) och ge honom så fin kritik som han kunde.

Här är kritiken:

"Ung hane. Bra storlek. Mycket vackert uttryck. Bra hals. Bra placerade öron.Bra näsparti (?svårt att tyda). Bra rygg. Alltför fallande kors. Alltför högt buren svans. Bra vinklad. Ska ha mer substans. Mycket vacker päls och färg. Bra temperament."

Ja, så gick det den här gången. Vi får se när det blir nästa gång. Oavsett utgången tycker jag i alla fall att det är väldigt roligt med utställning, så det är inte omöjligt att det blir fler. Han ska i alla fall dömas av broholmersällskapets egen domare när han blir två år. Då får vi reda på om han är avelsmaterial eller inte, beroende på svansföring, hur höft- och armbågsleder ser ut och hur mentaltestet går.

Bilderna som följer visar Leo i sitt esse - fri som fågeln! Och de trevande stegen ner i vattnet i Ravlunda. Han är ganska skeptisk...   

Här fösöker han gräva ner mig. Han kanske vill ha pappa för sig själv?   

Jag förstår inte hur någon - domare eller inte - kan motstå en sådan charmör!     Älskade, oemotståndliga fina Leo! 

Här ligger han i vår sandhög och vaktar. Ibland ligger han här och kollar bort mot våra närmaste grannar. De bor ju en bit bort och Leo skickar gärna iväg några djupa skall om han lyckas få syn på någon av dem ute i deras trädgård...

Han blir 1 år den 19 maj, och förra veckan när Leo var hos veterinären och fick sin ettårsvaccination vägdes han in på närmare 44 kg.

Så kommer här några av Olofs nya, fina bilder på Leo.

Här syns han vid bäcken, och på bilden nedanför ligger han och tar igen sig mitt bland ramslöken.

Här följer lite bilder från Ravlunda skjutfält.

När Olof var på Ravlunda senast med Leo lät han honom få supa in alla dofter ordentligt. Leo njöt...

Här hemma har Leo bestämt att han ville ha ett rep fastsatt i sälgen, så att han kan "kampa" även om inte vi vill...

Efteråt kan man bli lite trött...

Sedan förra inlägget har Leo börjat på kurs i allmänlydnad. I höstas gick jag och Leo på valpkurs. Med på kursen den här terminen är även pappa, så det blir en liten "familjegrej" att åka till brukshundsklubben tillsammans en gång i veckan. Här ser vi kontaktövning, Olof med Leo och Helen med Nicki. Det ser fint ut! Helen och Nicki känner vi sedan innan. Vi gick valpkurs ihop. 

 På kursen blir det mycket väntan... 

Bra att träna med "störningsmoment"...I detta fall en fin boxer!

Och här är Nicki "störningsmoment"...

Två hundar som lyser som guld i den vackra kvällssolen! 

På kursen finns också en fantastisk söt Bichon Havanaistjej. Hon tycker att Leo är väldigt stor...  Leo tycker hon är underbar!

"Men hallå! Nu får det vara slutsnackat! Jag vill ha lite action! Kom igen nu!" Det tycks Leo säga. Han gör ofta detta märkliga hopp, rakt upp från alla fyra på något sätt. Det ser väldigt roligt ut "live".

Vi tror att det räcker med den här kursen också för vår del. Hade lite planer på apellträning för spårandets skull, men är inte jättesugna på lydnaden som ju är tävlingsinriktad och definitivt inte på att tävla, så det blir hobbyspår i skogen efter bästa förmåga...

Däremot är vi på väg mot ett annat slags tävlingsdeltagande - nästa utställning, som är en internationell utställning i Hässleholm den 22 maj!

Då ska även kusin Silver ställas ut, så därför åkte jag och Martin på ringträning för andra gången. Den här gången kom Olof med och tog lite bilder.

På båda ringträningarna vi varit på har vi haft fantastisk tur med vädret, och det gör det hela ännu roligare.

Här visar Leo upp sig i sitt nya utställningskoppel. Premiär denna dag - och det gick kanonbra!

Här är det Silvers tur.

När man går på utställning förundras man över alla sorter man ser, liten som stor. Här följer ett axplock. Om du klickar på bilderna så visas de upp i lite större ruta.

Även på denna träning blir det förstås en hel del väntan - många hundar ska "gås igenom"...

Bra träning blev det i alla fall, och efteråt fick vi en god kopp kaffe!

Dags att tacka för den här gången, och om det inte blir något bloggat innan veckoslutet vill vi förstås önska alla en glad och lekfull påsk!

Den här gången blir det mest bilder. Olofs fina bilder på Leo talar för sig själv.

Tennisbollen har inte använts på väldigt länge. Den har krympt! Pappa köpte ny boll - en med snodd i. Bra, tyckte Leo.

Varje gång vi går förbi den här björken tänker eller säger jag att den är så fin. Ravlunda skjutfält är en vacker plats!

Här ser ni en kille som börjar bli stor kille! Benet lyfts allt som oftast, dock inte så högt...

En puss till mamma... 

På stranden spolas det upp konstiga saker som är roliga att leka med!

När man blir lite trött kan man ju alltid njuta av solen... 

      Vänta lite... Vad skådar mitt norra öga?

Jo, pappa har släppt en ballong. Den flyter på vattnet och Leo undrar lite hur han ska komma åt den utan att bli blöt. Fast det går ju bra att stirra ut den och tokskälla också! Man behöver ju inte jaga den - i alla fall inte om den ligger långt ut i vattnet... 

  Så avslutar vi med lite "tång-gång"! Spännande och roligt.  

Idag ska jag berätta om Leos allra första utställning("skue" för er danskar)! På utställningen träffade jag en bekant, Sanna Södergren. Hon är hundfotograf och tog den här fina bilden på Leo. Tack, Sanna, för den och för att jag fick lägga in den på bloggen. Jag har lagt in Sannas två hemsidor som länkar om någon vill se hennes arbete och kanske till och med använda henne som fotograf. Det kan jag varmt rekommendera! Hennes bilder är fantastiska!

Nu till utställningen!

Kvart i sex på morgonen (huvva!) bar det av mot Osbyholm för att hämta upp Lollo. Eftersom Olof jobbade skulle Lollo följa med som moraliskt stöd och - som det senare visade sig - även som passopp och fotograf...

Tack söta, fina Lollo för det!   Både jag och Leo uppskattar det jättemycket. Tänk att du ville komma med, trots den hysteriska tidpunkten...

Jag var lite spänd för jag har aldrig varit på en hundutställning tidigare, inte ens som publik.

Utställningen var Nordskånska Kennelklubbens valputställning 4-12 månader, och den var så kallat inofficiell. Det betyder att domarna dömer som de gör på officiella, men de tar sig lite mer tid med oss förvirrade nybörjare och så arkiveras inte omdömen och resultat. Det innebär att om man gör bort sig alldeles är det inte helt kört... Bra träning med andra ord!

När vi först så kom klockan halv åtta till Hässleholm är två av de första vi möter Marlene och Kim Hyllested Ekelund från Broholmerföreningen! Jag hade en hel del kontakt med Marlene när vi skulle köpa Leo, och hon hjälpte både mig och Trine (Leos uppfödare) med hur man importerar/exporterar en valp till Sverige. Utan henne hade det helt enkelt inte gått! Så det var extra roligt att få träffa henne och Kim!

Efter det fick många tålmodiga funktionärer svara på mina många och säkert ibland dumma frågor medan vi väntade på att klockan skulle bli nio för då började bedömningen. De började med boxervalparna och sedan var det vår tur. Här väntar vi utanför ring 1. Jag är enormt fokuserad och lite spänd. Leo tittar mest på Lollo...   

Så var det då äntligen dags för Leo. Den enda anmälda broholmern. Ringsekreteraren kallade vårat nummer, och vi gick in. Där mötte domaren, Monica Åkesson, upp. Hon hälsade på oss båda och talade om vad jag skulle göra. Först ville hon se Leos rörelser. Vi sprang ett par varv i ringen, och sedan från och mot domaren.

Sedan var det dags för domaren att känna igenom Leo och kolla på nära håll.

Efter det fick jag ställa upp honom så att hon kunde se hans linjer ordentlig. På bilden ser han lite kortbent ut. Det är för att fotograf Lollo satt ovanför på läktaren.

Helt plötsligt reser sig ringsekreteraren och domaren och ska ge mig omdömena. Då visar det sig att Leo fått hederspris och inte nog med det,  han blev även BIR (bäst i rasen).

Så här glad blev jag!

Så här glad blev Leo!

Marlene (som följt allt strax utanför ringen) gratulerade!

Jag trodde han fick BIR eftersom han var ensam i rasen, men så var det tydligen inte. Marlene och andra (lite mer rutinerade än jag) förklarade att man inte får det automatiskt bara för att man är ensam i rasen, utan domaren ger det bara om hunden är tillräckligt bra. Så himla roligt!

Så här lyder omdömet:

"9 månader. Maskulin hane med tilltalande helhet. Kraftfullt välformat huvud med goda proportioner. Välmarkerad nack-knöl. Fina öron. Vackra, välformade ögon. Vacker överlinje. Något avfallande kors. Utmärkt förbröst och bröstdjup. Goda vinklar fram och bak. Utmärkt benställning. Vackra tassar. Rör sig med styrka och enkelhet."

Vi tycker jättemycket om Monica Åkesson!   Inte bara för att hon gillar Leo, men också för att hon var så glad och trevlig mot mig!

Detta innebar att vi skulle stanna kvar och tävla i BIG (bäst i gruppen) som alla rasvinnare i grupp 2(scnauzer-pinscher-molosser och bergshundar samt sennenhundar) skulle. Det var en lååång väntan. Men vi åt lite gott, tog några promenader och träffade lite nya, trevliga människor och deras hundar.

Fast vi var ganska trötta när klockan började närma sig två.

Här är tröttisarna Lollo och Leo efter storvinsten!

I pausen träffade vi Leos lekkompis Jäger från Huskeyträffen i december! De tog en liten sniff på varandra, sedan var de i full gång... Jag är säker på att de kände igen varandra. Han blev för övrigt också BIR! Grattis! Lika barn leker bäst...   

Och här en underbar bild på en toktrött Leo när vi satt på läktaren och kollade in hela härligheten.

Äntligen blev det dags för BIGfinalen. På plats var som sagt alla rasvinnare ur grupp 2-raserna. Jag räknade inte alla, men tror vi var cirka 30 stycken inne i ringen.

Först kom nya domaren och kände och klämde...och så fick vi springa lite...

När hon gått igenom alla hundarna, var det dags att springa i den stora ringen inför de övriga domarna.

Tyvärr åkte vi ut direkt.    Tillsammans med de andra större hundarna. Det verkar som att den här domaren gillade lite mer "fartiga" raser och kanske mer välkända för de som kom till final var dobermann, dvärgschnauzer, boxer och dansk-svensk gårdshund. Alla de ovanliga åkte ut snabbt. Eller så hade hon grym koll på rasstandarden, för enligt den är Leos jättehöga-in-över-ryggen-svansföring ett diskvalificerande fel.

Fast det spelar verkligen ingen roll! Allt gick långt över min förväntan!

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Kanske att jag skulle göra bort oss, men jag tyckte att jag skötte mig hyfsat bra om jag får säga det själv. Särskilt med tanke på att det var första gången.

Detta gav definitivt mersmak och vi ska åka på fler utställningar för det är verkligen kul. Och skitbra träning för Leo! Han var helt slut när vi åkte hem och hoppade självmant in i bilen!

Jag hoppas att Leos höga svansföring är ungdomssprallighet och att han sänker den med tiden, annars kommer han inte att bli godkänd för avel. Det hade varit trist. Jag tror han tar efter sin idol - huskeykusinen Silver - som bär svansen på detta sätt...  

Slutligen kommer några fina bilder som är tagna av Olof. Jag kan också berätta att vi mätte honom i helgen. Han är nu 72 centimeter över manken!

Älskade Leo - störst, bäst och vackrast i hela världen oavsett svansföring!

Idag ska jag lägga in lite filmsnuttar på Leo!

Men först några fina bilder. Lollo, Martin och "kusinerna" var och hälsade på i lördags. Mysigt! Alla trängdes i kökssoffan...

Kolla här vad mysigt vi hade det!

En fin bild på Leo med "storasyster" Lollo.

Här ser man Lilja i bakgrunden. Hon ligger förstås i fönstret...   

Ja, här kommer nu de små filmsnuttarna!

Först ut är en snutt med kusinerna från i lördags. Vi är i Friseboda och går. Skulle ha gått vid havet egentligen, men fy för den lede vad det blåste och var kallt så det blev i skogen i stället. Fast hundarna är lika glada för det, och det är förstås det viktigaste!

En liten snutt från en promenad. Leo har inte riktigt tid med mig. Han är inte världens mest kontaktsökande hund. Jag borde nog träna det mer...

Och så slutligen en liten "reklamfilm" för DentaStix. Nu går det plötsligt jättebra med kontakten... Godiset måste vara tillräckligt gott för att vara värt att anstränga sig för, är min slutsats. DentaStix är supergott, tycker Leo:

  Tack för idag, och kom ihåg:

Nu är det snart vår!   
 

God fortsättning alla ni bloggläsare!

Den här bloggningen består av Olofs bilder. Den här gången har jag kunnat ge mig till tåls och låtit honom beskära och fixa lite med bilderna.

Nu under jul och nyår har Olof, jag och Leo varit barnvakter åt Lollos "småbarn" kaninen Rufus och marsvinet Siv. Leo tyckte det var mycket spännande och smådjuren var förvånansvärt orädda och kom fram till gallret för att hälsa nos mot nos med Leo! Varje dag gjordes detta minst en gång. En gång tyckte Leo att det var dags att leka med varandra och började skälla. Det var inte jättepopulärt, förstås, men det "skadade" inte deras "relation" i alla fall...

Här är Leo och jag (i pyjamas och gummistövlar - vi bor i skogen...) på väg in till de små för att hälsa godmorgon. Siv sjunger fint "oiink oiink" inifrån och hälsar oss välkomna!

Här är Leo vid bäcken, som rinner alldeles intill vår tomt. Det är en vacker bild, tycker jag, med både snö, snökristaller, is och rinnande vatten på en och samma gång.

Förra veckan var vi vid stranden i Juleboda och tog en promenad.

Det var en vacker dag och en vacker plats, och det blev en hel del fina bilder på Leo. Här kommer ett urval.

Han börjar bli "manlig" och ståtlig, vår stilige broholmer!

Här kommer det ohyggliga snömonstret!

Vi hade ett litet drama också. Leo börjar bli lite mer självständig (eller något...) och lyssnar inte alltid på vad vi säger. Så även denna dag, då han klättrade upp på en militärbunker på stranden och gick fram till den oerhört branta kanten. Både jag och Olof säger tydliga "nej" och "stanna", men Leo bestämde sig för att han skulle ner där. Halva vägen kom han ner på fötterna, sedan slant han och trillade hårt på sidan ner i snön på marken. Som tur var fanns det inga upphöjda isbildningar där, då hade det kunnat gå riktigt illa...

(Olof hade sinnesnärvaro att ta bilder på detta och tyckte jag skulle lägga in dem på bloggen, men jag får ångest när jag tittar på dem så jag valde bort dem.)

Jag gick igenom alla benen och ryggen och revbenen, och allt verkade okej. Efter någon minut var Leo jätteglad igen, och sprang vidare. Jag var förstås orolig att det kunde ha blivit någon invärtes skada eftersom det var ett tungt fall, men inget blod i vare sig avföring eller urin och inga kräkningar eller något sådant så det verkar vara okej.

När vi gick där på Juleboda strand och tittade ut mot havet kändes det lite "arktiskt".

Vi säger tack och hej för denna gång, och slutar med att önska "människokusinen" Hike grattis på sin födelsedag! Hipp hipp HURRRAAAAA!

Detta önskar vi alla som besöker Leos blogg!

Jag vill också skänka en särskild tanke till Helle och Leif som för ca två veckor sedan förlorade sin fine Truls.

Jag vet hur oerhört tomt det blir, både i huset och i hjärtat.

Ni ska veta att denna fantastiska hund var en mycket stor anledning till att vi ville ha en broholmer. Jag träffade honom bara två gånger, men han gjorde mycket starkt intryck med sin vänlighet och godmodighet och sitt lugn.

Jag fick beskedet idag i broholmerföreningens utskick, och det var med sorg jag läste om Truls. Han blev 9,5 år.

Bilderna är från Broholmerföreningen Syds gåtur 30 oktober.

Nu är han i hundhimlen, och vem vet - kanske han är tillsammans med min fina Elsa?