God fortsättning alla ni bloggläsare!

Den här bloggningen består av Olofs bilder. Den här gången har jag kunnat ge mig till tåls och låtit honom beskära och fixa lite med bilderna.

Nu under jul och nyår har Olof, jag och Leo varit barnvakter åt Lollos "småbarn" kaninen Rufus och marsvinet Siv. Leo tyckte det var mycket spännande och smådjuren var förvånansvärt orädda och kom fram till gallret för att hälsa nos mot nos med Leo! Varje dag gjordes detta minst en gång. En gång tyckte Leo att det var dags att leka med varandra och började skälla. Det var inte jättepopulärt, förstås, men det "skadade" inte deras "relation" i alla fall...

Här är Leo och jag (i pyjamas och gummistövlar - vi bor i skogen...) på väg in till de små för att hälsa godmorgon. Siv sjunger fint "oiink oiink" inifrån och hälsar oss välkomna!

Här är Leo vid bäcken, som rinner alldeles intill vår tomt. Det är en vacker bild, tycker jag, med både snö, snökristaller, is och rinnande vatten på en och samma gång.

Förra veckan var vi vid stranden i Juleboda och tog en promenad.

Det var en vacker dag och en vacker plats, och det blev en hel del fina bilder på Leo. Här kommer ett urval.

Han börjar bli "manlig" och ståtlig, vår stilige broholmer!

Här kommer det ohyggliga snömonstret!

Vi hade ett litet drama också. Leo börjar bli lite mer självständig (eller något...) och lyssnar inte alltid på vad vi säger. Så även denna dag, då han klättrade upp på en militärbunker på stranden och gick fram till den oerhört branta kanten. Både jag och Olof säger tydliga "nej" och "stanna", men Leo bestämde sig för att han skulle ner där. Halva vägen kom han ner på fötterna, sedan slant han och trillade hårt på sidan ner i snön på marken. Som tur var fanns det inga upphöjda isbildningar där, då hade det kunnat gå riktigt illa...

(Olof hade sinnesnärvaro att ta bilder på detta och tyckte jag skulle lägga in dem på bloggen, men jag får ångest när jag tittar på dem så jag valde bort dem.)

Jag gick igenom alla benen och ryggen och revbenen, och allt verkade okej. Efter någon minut var Leo jätteglad igen, och sprang vidare. Jag var förstås orolig att det kunde ha blivit någon invärtes skada eftersom det var ett tungt fall, men inget blod i vare sig avföring eller urin och inga kräkningar eller något sådant så det verkar vara okej.

När vi gick där på Juleboda strand och tittade ut mot havet kändes det lite "arktiskt".

Vi säger tack och hej för denna gång, och slutar med att önska "människokusinen" Hike grattis på sin födelsedag! Hipp hipp HURRRAAAAA!