Det här året har varit ett fint år vädermässigt. Först den bästa sommaren på jättelänge och så en varm, härlig indiansommar.

Olof har tagit fina bilder på Leo idag när de var vid havet. Tänk er - oktober är snart slut och vi har femton grader varmt dagtid... 

Äntligen kommer ett nytt inlägg!

Igår fick jag fina bilder på Leo av Olof som han tog häromdagen. Bra start på året, eller hur?   

Lägg särskilt märke till bilden i bilen. Om en bildörr är öppen går han in och sätter sig. För ett och ett halvt år sedan darrade han och ville inte alls gå in. Det är så skönt att han gillar åka bil numera!

Så kom sommaren och snart är den över... Äntligen fanns det tid och ork för nytt blogginlägg.

Våren var som vanligt intensiv med jobbproduktioner, sommaren har varit intensiv med trädgården - vi har ju stort grönsaksland och jag har sått MÅNGA sommarblommor. Sedan har det tillkommit ännu en arbetsuppgift - broholmersällskapets valphänvisning.

Valphänvisningen tar mycket tid - i alla fall om man gör den som jag, med så snabba och utförliga svar som möjligt. Och det är många som mailar! Tro inte att jag klagar, jag tycker det är jätteroligt! Det är roligt att det är så många som är intresserade.

Men det tar tid från bloggandet, så det kanske inte blir inlägg lika ofta som tidigare.

Här kommer i alla fall en del bilder från Leos sommar än så länge!

Här är vi i Wanås slottspark i Knislinge.

Leo är inte längre på dagis, men vi har en deal med Nettan (Leos fantastiska f.d dagmamma) att hon i stället kommer och rastar Leo här hemma. Det funkar eftersom vi bor så nära varandra. Leo är en broholmer, och broholmern är en ras som kanske mer än andra hundar vantrivs med att vara ensam. Jag tror att pga detta så går Leos bilåkande bättre. Hur då?, tänker ni nog...

Jo, Leo har ju aldrig varit så förtjust i att åka bil. När han var yngre darrade han och tyckte det var synnerligen obehagligt. Åksjuka ligger i rasen, men brukar bli bättre när hunden blivit lite äldre. När han började vara hemma i stället för på dagis och Nettan kom hem och rastade honom och sedan lämnade honom, tror jag han lärde sig en sak. När han åker bil får han vara med oss och slipper vara ensam. För är det något en broholmer tycker är värre än att åka bil, så är det att vara ensam.

Han klarar förstås av att vara ensam i fyra timmar, inget är uppätet eller förstört, men jag tror att han ylar...

Vi upptäckte detta märkliga fenomen med bil vs ensamhet när Olof bytte till sommardäck på min bil i april. Han hade bakdörrarna öppna av någon anledning, och helt plötsligt satt Leo i bilen och vägrade gå ur! Och så har det varit sedan dess. Vi får locka med riktigt gott godis om han ska gå ur bilen. Det är inga problem att få ut honom när vi nått vår destination, men om bilen står på tomten med öppna dörrar och vi egentligen inte ska iväg får vi locka ut honom med godis eller favoritleksaken.   

Vi har även i år varit på bilsemester. Denna gång stannade vi i Stockholm med omnejd. Bland annat bodde vi på bed&breakfast på Tullgarns värdshus som ligger alldeles intill slottet. Det kan jag rekommendera! De har ett "hundrum" och i detta bodde vi. Det var fint att se Leo i omgivningar som han egentligen borde bott i - han är ju en slottshund!   

Vi gjorde bland annat en utflykt till vackra Trosa. Dagen efter tittade vi in till Marianne och Gaia. Gaia är ju Leos tjej... Det var populärt!

Han har börjat "grova till sig" lite mer nu, vår fina kille. I vintras upptäckte vi genom avföringsprov att Leo hade en parasit som heter Giardia. Han magrade nämligen en del, och hade ingen matlust. Som tur var blev han frisk av medicinen, och nu äter han oftast med god aptit!

Detta inlägg avslutar jag med en fin bild på mina killar. Det är förstås taget vid Ravlunda skjutfält - vår favoritplats.

Idag har Leo varit med om något märkligt. Han har blivit mentaltestad.    Ja, faktiskt! Det är inget aprilskämt! Och det var kul!

Leo, Olof och jag kom till Tollarps brukshundsklubb kl.7.40 DET är nog aprilskämtet i det hela. En söndagsmorgon 7.40 Hysterisk tidspunkt, men visst, det gick det med...

Vi blev väl emottagna, och det gladde mig speciellt mycket. Jag trivdes bra i Östra Göinge-Brobys BK när jag och Elsa deltog i deras kurser, men Kristianstad var inget vidare varken med Elsa eller Leo. Här i Tollarp var det väldigt fint och folket här var verkligen av det trevliga och avspända slaget och jag kände faktiskt för att börja träna hund igen. Det var länge sedan jag kände så! Så det kanske blir en kurs i höst om vi får plats. Kurserna verkar vara ganska svåra att få plats på, och efter att ha varit här förstår jag varför. Väldigt familjär och fin stämning, åtminstone idag!

Så till dagens övningar!

De första momenten bestod av att kolla hur hunden hanterar kontakt och lek. Här ser vi Lennart med mig och Leo. Jag tror att han blev lite förtjust i Leo och rasen broholmer...

Nästa moment var förföljande och gripande. Leo fick springa efter en trasa som åkte iväg. Första gången sprang han snabbt efter, nosade på trasan, gick in bland träden och luktade på de verkligt intressanta dofterna och kom sedan tillbaka till mig i full karriär. Sedan gjordes momentet om. Då tittade han på mig som om han undrade "menar du på allvar att jag ska springa efter det där, nä, jag tror inte det va..." och så vände han sig om och gick och snackade med Olof och Nettan som stod i publiken och tittade på...

Så kom moment 4 som visar hur hunden fungerar om allting bara stannar av och ingen gör någonting. Det var ett ganska tråkigt och onödigt moment tyckte Leo, och strax satte han sig vid min sida.

Sedan var det dags för avståndsleken.

Men, mamma... VAD är det där för konstigt som springer omkring där borta???

Leo blev mycket fundersam och skällde ut figuranten. Men efter att figuranten bjudit in till lek var allt frid och fröjd. Leo verkade tycka att han var en märklig en, men trots allt en rolig jävel! "Tjohooo! Nu kommer jag!"

Figuranten sa att Leo är en riktig spjuver. Jag kan väl inte annat än att hålla med...

Efter denna märkliga upplevelse blev det bara konstigare, tyckte Leo. En helt vanlig liten sväng i skogen med mamma resulterade i en overall som ploppade upp från marken, bara så där. Då kan man bli så här rädd.

Det här momentet heter överraskning, och det kan man väl lugnt påstå att det är. Hade jag inte vetat om att overallen skulle flyga upp hade jag nog fått hjärtsnörp. (Det är tur att Olof inte gjort mentaltest på mig innan vi blev ihop. Då hade han nog inte velat ha mig...eller, ja, kanske...han ska ju ändå inte avla på/med mig!)

Det löste sig i alla fall och Leo vågade kolla in overallen.

Nummer sju på mentaltestprotokollet heter ljudkänslighet. Det var nästa moment. Återigen en liten sväng i skogen när det hände något konstigt. Helst plötsligt rasslade en massa kedjor på en plåt.

Ljudrädslorna går fortare över för Leo, och strax nosade han runt och satte sig pinsamt nog och bajsade... Sen var allt lugnt.

Sen kom det värsta momentet, tyckte Leo. Spökena... Huuuuu...

Han reste ragg och gurglade och skällde som tusan. Kanske inte så konstigt om man får se en eller två sådana här i skogen...

Spöken, ja, eller är det kanske Ku Klux Klan? Bäst att försöka bli av med dem, så man slipper ta reda på det, tycks Leo tänka... Och mamma, då! Hon bara står där och gör ingenting! Mycket märkligt...

Här hade han jättesvårt att släppa rädslan och kontrollen, och inte förrän han fick vindriktningen rätt kom han fram till första spöket. Det andra gick sedan lättare.

Testet avslutades med fyra stycken skott och mer lek, och det gick bra.

Testet gick ungefär som jag hade förväntat, faktiskt. Han är lite osäker ibland, men verkligen inte speciellt ljudkänslig, och så är han lekglad och mycket social. Det finns inget direkt rätt och fel i testet egentligen. Allt beror ju på vilken ras det är som testas. Jag tycker att testet bekräftade hur jag uppfattar Leo nu, som snart tvååring och då känns det "lyckat". Eller hur man nu ska uttrycka sig...ja, ja... Hur som helst var det väldigt roligt!

Nu är etapp två av tre avklarade för oss. När man köper en broholmer betalar man 2500 kr i deponi som man får tillbaka efter att ha höft/armbågsröntgat, mentaltestat och exteriörbedömt. Danskarna har bestämt det så eftersom de vill ha koll på rasen/hundarna. Bra, tycker jag.

Exteriörbedömningen kvarstår och den ska göras i slutet av september. Det blir intressant. Leo har tyvärr underbett, så jag tror det är tveksamt om han blir avelsgodkänd. Synd för han är snygg. Hur som helst hade han nog inte blivit det i höst ändå eftersom han är lite tunn pga problem som jag nog berättar om i nästa inlägg. Men just nu måste jag nog ha lite kaffe...

Tack för bilderna, Olof!   

Återigen är det ett tag sedan det skrevs något på den här bloggen...    Många ursäkter finns det, men vi kan väl enkelt säga så här: det är mycket nu - på alla plan. Och så fördjupar jag mig inte i det.

Förra helgen var Leo och jag på broholmerföreningens årsmöte i Spånhult utanför Jönköping. Det var jättetrevligt! Enligt de "gamla rävarna" i föreningen har det aldrig varit så många med tidigare. Det märks att rasen är på väg att bli mer etablerad! Vi åkte dit på lördagen och lyckades faktiskt hitta till slut, mitt otroligt dåliga lokalsinne till trots. När alla kommit gick vi en promenad så att alla, både hundar och människor, fick bekanta sig lite med varandra. Det är härligt att se så många broholmere tillsammans på en gång.

Vi har en trevlig nestor som är medlem i föreningen. Han heter Leif och är från Danmark, och tydligen kommer han varje år på årsmötet. Fint, tycker jag. Han har en jättefin hanhund som heter Anton och är 11 månader. Anton är ganska lik Leo, tycker jag, fast han är lite större och inte lika röd. Jag tror Leif tycker de är lika också, för när han skulle åka hem på söndagen kopplade han först fel hund - Leo. Jag fick springa fram och säga "nej, nej, Leif, du får inte ta med dig min hund!". Lite kul, var det allt. Och det är en fin hund, Anton!

På lördagskvällen hade Helle ordnat så att vi fick en fantastiskt god buffé till ett mycket rimligt pris. Det hade varit värt att åka upp bara för den, Helle! Tack, tack!

På söndagen efter en god frukost hade vi årsmötet, och då blev jag och Anniken från Norge invalda i styrelsen. Det känns roligt att de tycker jag är en bra representant! Efter årsmötet hade vi styrelsemöte, mitt första. Där fick jag det stora ansvaret att bli valphänvisare och hjälpa andra som mig och Olof som vill köpa valp från Danmark. Det känns roligt, men också lite nervöst att ha fått en så ansvarsfull uppgift. Fast alla är så hjälpsamma så det ska nog gå bra!

Sedan blev det dags för hemfärd.

Tyvärr jobbar ju Olof (som brukar finnas bakom kameran) varje helg på våren med föreställningarna på teatern så han kunde inte följa med. Och givetvis glömde jag kameran. Men om ni vill se bilder kan ni gå in på föreningens hemsida på fliken "galleri". Länken till föreningen finns här på bloggen.

Så, eftersom jag inte har några bilder från Spånhult, tänkte jag lägga in några bilder från när vi var på Jylland och hälsade på Leo första gången. Det var tre veckor innan vi hämtade hem honom, så på bilderna är han sex veckor. Och så vill jag bara passa på att gratulera alla blivande valpägare. Snart är det er tur! Se och njut!

Den här gången blir det lite snack och mycket hockey! Det vill säga - lite text och många bilder... Nu har ju kylan kommit, men för två veckor sedan när de här bilderna togs på Ravlunda skjutfält kunde man nästan tro att det blivit vår. Leo badade till och med!

Leo älskar sin frisbee. Jag kan tala om att vi lägger åtskilliga pengar på frisbeesar, för givetvis måste han ju bita sönder dem. Vi har gått igenom alla som finns på marknaden, och jag kan säga att bäst i test är ORKAs ljusblåa, mjuka frisbee. Ifall ni behöver tips. Den är mest motståndskraftig.

När vi ska kasta talar Leo om vart han vill att vi ska kasta! Mycket speciellt, och verkligen inget vi har lärt honom. Om han vill att vi ska kasta den i vattnet lägger han den vid vattenbrynet och ska vi kasta uppåt mot sanddynorna och gräset lägger han den högre upp på stranden. Han vill helst fånga den innan den slagit i backen. Det kan ni se på alla hoppbilder.

Leo gillar att rulla sig i gräset. På små lik, tänker ni nog då? Ja, med doften i bilen efter säl-liksrullningen i färskt minne för ungefär ett år sedan, så måste jag erkänna att det gör han. Han är ju hund.

Men han gillar att rulla sig i gräset även utan lik. Han gör det ofta, och ser verkligen ut att njuta och han grymtar som en gris. Jag tänkte att jag måste kolla vad det är som är så gött.

Visst, det var lite mysigt att rulla tillsammans i gräset, men jag fattar inte riktigt poängen. Man måste kanske vara hund?

Mr. Cigarro

Det är så här Leo bär alla ben och pinnar, lite coolt hängande i mungipan...

God fortsättning på det nya året!

Nyåret är en tid då jag funderar mycket över hur mitt liv ser ut och hur det gångna året varit. Jag känner att året som gått i det stora hela har visat vägen mot bättre tider för mig och de mina. Jag går inte djupare in än så på detta, det är ju Leos blogg...  

Dock är det så att julen är familjens högtid, så därför blir de en hel del familjebilder också i det här inlägget.

Vi började den 23 december med att fira Claires (Olofs mor) 90-årsdag!

Albin med farmor

Raissa (Lollos och Albins kusin) och Lollo och lille Gabriel. Tänk att fyra generationer var representerade på Claires stora dag!

Så var det då dags för julafton! Till vårt hem kom Lollo, Gabriel och Martin, Martins föräldrar Monica och Ingemar, Lollos mamma Kristina, och kusin Raissa. Detta år firade även Albin julafton med oss. En riktig familjejul, alltså!

Leos favorittjej alla dagar - Lilja! Det var viktigast att hon var där, tyckte nog Leo...

Mor och son, och två bästisar... När Lilja tycker Leo är lite jobbig lägger hon sig gärna under en stol. När hon gjorde detta senast fick jag uppleva något mycket speciellt. Leo blev frustrerad och började skälla på henne, och han låter ju ganska mycket. Lilja låg under Martins köksstol då och Gabriel satt i hans famn. Vilken unge som helst skulle väl blivit livrädd när det står en stor hund och "skriker" en rätt i ansiktet, men Gabriel skrattade så han kiknade! Han tyckte det var jätteroligt!

Här är Gabriel med mormor Kristina. Vad Albin sysslar med i bakgrunden har jag ingen som helst aning om...

Vårt dignande julbord! Mycket av det är hemlagat och det var fantastiskt gott. Till och med Olof (som inte alls är speciellt förtjust i julmat) tyckte det var mycket gott, och sa att han nog måste revidera sin uppfattning om julmat...

Jag gillar att göra godis, och här nedan är mina alster. 7 sorter! Jag tror jag tog i lite väl mycket det här året, men gott var det.

Detta var en av mina finaste julaftnar i vuxen ålder, och jag tackar er som var med och gjorde den så speciell.

Så blev det annandag jul och då kom min familj på besök. Här syns alla på bild utom Henrik (som vilade sig i soffan medan vi andra spelade Lundaspelet) och Olof (som förstås tagit bilden).

Mina älskade storasystrar Kerstin och Mimi:

Systerson Petter och Birgers käresta Helena.

Senaste tillskottet till familjen Hedberg  är Thomas (till vänster) som är systerdotter Fridas (i mitten) käraste.

Syster Mimi och vår systerson Birger sitter i djup koncentration huruvida de ska köpa hotell eller inte...

Jag känner en stor tacksamhet att jag har en familj att fira högtider med, det är verkligen ingen självklarhet.

Jag är också tacksam över att vi har en så fantastisk fyrbent son, och att denne har felfria höfter och armbågar.

Jag ser fram emot detta nya år och ska anstränga mig för att göra det så bra som möjligt. Hoppas utmaningarna blir av det bättre slaget.

Nu var det länge sedan jag skrev...

Hösten är en intensiv period för både mig och Olof, och vi har inte haft så mycket tid tillsammans så det har inte blivit så mycket fotograferande. Därför är de flesta av dagens bilder inte så bra, de är nämligen tagna med min mobil som inte har någon bra kamera.

Här syns Leo i kökssoffan. Det är ett litet under att han inte trillar ner.

Olof får nog bygga en ny bänk här som är lite djupare så vår son får plats...   

Nu kommer en härlig tid! Advent- och juletiden är härlig, tycker jag. På söndag är det 1:a advent och då är det dags att plocka fram den här:

Förra året vid den här tiden såg det ut så här:

I år är det många plusgrader fastän november snart är slut! Klart att jag saknar snön lite med tanke på att det är så vackert och stämningsfullt, men det är VÄLDIGT skönt med barmark...

Nu blir det också dags att börja planera julblommorna. Sedan några år tillbaka gör jag alltid dem själv. Här är förra årets "hyacinttårta".

Hyacinterna slog ut en vecka senare. Oj, vad fint det var. Och doften var underbar!

Nu till de utlovade glada nyheterna!

I måndags var vi hos Per veterinär och röntgade Leos höfter och armbågar. Per var mycket nöjd av två skäl: Leo är frisk i lederna och han tog bara en bild på höfterna, och tre på armbågarna och de blev riktigt bra. Ibland får han ta hur många som helst innan det blir bra, berättade han. Det såg fint ut, tyckte han, och skickade dem till svenska kennelklubben för bedömning.

Det var så skönt att höra att hans leder är friska! Elsa, min förra älskling, hade grava höftproblem med artros och det var oerhört jobbigt när hon hade ont. Därför har jag känt oro från första dagen med Leo att han skulle få dåliga höfter. Historiken över släktingarnas höftleder i hans stamtavla ser bra ut, men man kan ju aldrig vara säker.

Leo tyckte inte det var så kul. Hunden sövs när den ska röntgas och får sedan en uppvakningsspruta. Han mådde inte alls bra efter den, förstås.

Här ligger han ordentligt nerbäddad med två filtar för jag tror att han kände sig lite frusen.

Vi var hemma vid tolvtiden, och vid femtiden stod han så här i sin säng. Jag sa åt honom att lägga sig ner och försöka koppla av, men jag tror han stod så i 10 minuter...Stackarn...

Vid niotiden på kvällen blev det bättre, och när Olof kom strax efter tio var han återigen sitt forna, glada jag.

Idag fick jag post från svenska kennelklubben. I brevet stod det att Leo har HD GRAD A samt ED 0, vilket är det bästa resultat man kan få.

Vi är oerhört tacksamma och glada för detta!