September är här. Det har varit skolstart/jobbstart och den är alltid intensiv, så jag har varit ganska trött. Vi har också fått tillökning i familjen!

Den 15 augusti behagade lille Gabriel äntligen att komma ut. Förvisso var det några dagar tidigare än beräknat, men oj, vad vi har väntat på honom!

Här är han i famnen på den stolte morfadern.

Han är så fin, min lille gudson!   

 Jag ska berätta om en solskenshistoria som jag glömt berätta tidigare.

I maj när Leo var ca 6 månader upptäckte vi hans stora kärlek för små varelser. Att han alltid gillat små hundar och katter visste vi ju sedan tidigare, men detta som skulle hända nu var fantastiskt!

En sommardag såg Olof och Albin Leo ligga i gräset en bit bort. Det var en bra bit bort, så de kunde inte se vad han sysslade med. Han låg säkert en timme och "duttade" med nosen mot gräset och ville inte lyssna på inkallning när de så småningom började ropa på honom. Albin gick dit och fick se vad det var som hade Leos odelade intresse.

Det var en liten ekorrunge! Helt oskadd, men ganska blöt...  Så söt! Detsamma tyckte också vår superhjälte Leo! De minstas beskyddare!  

Den lille ekorrungen Bidde, blev satt i bur och matades noggrannt var tredje timme med mjölkersättning och lämnades efter några dagar till ett hägn där de tar hand om små vilda djur och släpper ut dem när de är starka/stora nog. Där fick han en annan ekorrungekompis.

Efter denna upplevelse, blev vi om möjligt ännu mer förälskade i vår lille kille.

Så kom dagen för en vecka sedan då Lollo bad om hjälp med att över vintern ta hand om lilla marsvinet Siv, som varit här tidigare i vintras på pensionat.

Jag ville att Siv skulle bo inne hos oss. Förra gången bodde hon och hennes kaninkompis i pannrummet med tanke på våra katter. Denna gång kom Siv ensam och därför ville jag att vi skulle pröva att ha henne inne hos oss i stället. Jag ville ju inte att hon skulle bo alldeles ensam i pannrummet.

 Sagt och gjort - Siv flyttade in i huset. Katterna har sett henne och skiter högaktningsfullt i henne, men inte Leo. Han är så lycklig över Siv. Han ligger vid hennes bur, sitter bredvid den och tittar in med nosen vid gallret och Siv kommer fram till honom och nosar. Då viftar Leo lite stillsamt på svansen. Ja, ni förstår själva - man blir så rörd så det finns inte...   

Leo snusar gärna på Siv, han pussar henne på öronen och ryggen och om mamma inte ser även på rumpan...

Siv finner sig i dessa ömhetsbetygelser, men när han hade varit ute och busat och kom in och skulle snacka med henne och flåsade som en hel vargflock morrade hon varnande mot honom. Han fattade nog inte riktigt varför han fick order av mamma att backa, men lydde snällt. Men när han är lugn funkar det bra!

Detta gjorde att jag ville behålla Siv hos oss. Jag frågade Lollo och hon sa ja!

Så nu har vi en ny liten familjemedlem och ska hitta en marsvinsväninna till Siv, för även om hon nu gillar Leo så kan han ju inte precis bo med henne och en sambo behöver hon. Nästa gång jag skriver kanske familjen utökats ytterligare med ännu en liten gris - vem vet?