Leo blir större och större... Vi har fått stränga order av veterinären att inte ge honom för mycket mat för då kan han växa för fort och få skelett- och/eller ledproblem. Detta tycker Leo är MYCKET tråkigt, för det som husse och matte äter luktar ju SÅ gott...

Den senaste veckan har varit min första riktiga arbetsvecka efter sommaren, och ni kan tro att jag längtat hem!

Husse (som fortfarande är ledig) har hunnit med lite utflykter med Leo på tu man hand. I helgen fick även jag följa med och då passade jag på att ta lite bilder till bloggen. Tre av dem syns här nedan. Jag har inte tänkt att lägga in bilder på övriga familjen på bloggen, men det kan ju vara kul att se hur han växer. Det är ju lättast om man kan jämföra med mig t.ex

Snart är han lika stor som Elsa (min förra hund) var som vuxen!

Många undrar hur vi kom på idén att köpa en broholmer?

För två år sedan ungefär visste inte jag heller vad en broholmer var. Tidigare hade jag en mycket aktiv korsning som var hälften boxer och hälften schäfer. Denna gång kände jag att jag ville ha en lugnare hund.

Det stora problemet med hundköp är nog att en del köper hund för att den är söt. Och så vet de inte alls vad de fått i händerna. Sedan när hunden är ett och ett halvt år hamnar den som omplaceringshund på blocket. Eller äter upp möblerna, eller kanske till och med sina egna tassar... Det är sorgligt, och så vill inte vi ha det!

Min sambo Olof har inte haft hund tidigare, och var lite tveksam till en början. Så småningom kände han också att hund kanske ändå var ett alternativ? Han fick lista upp hur han tyckte att hunden skulle vara. Listan lät på följande sätt:

Hunden ska vara lugn, snäll, snäll mot barn och andra djur (vi har ju katter sedan tidigare), den ska vakta och låta farlig men absolut inte vara det. Den ska inte vara stirrig och behöva aktiveras hela tiden. Den ska kunna gå lös hela tiden utan att rymma och man ska inte behöva skrika på den. Och så måste den förstås kunna gå in och ut genom en lucka, för det gör ju katterna.

Ni förstår - Olof trodde aldrig att jag skulle hitta en sådan hund...  

Utöver detta hade jag egna önskemål. Hunden skulle vara mindre aktiv än Elsa, men ändå kunna hänga med på det mesta. Det skulle också vara en så frisk ras som möjligt. Precis som sambon ville jag att hunden skulle funka att ha lös.

Olof trodde som sagt aldrig att jag skulle hitta en sådan hund - men skam den som ger sig! Jag läste på flitigt i alla möjliga rasstandards och slutligen hittade jag den - broholmern!

Då kom det som just då upplevdes som det stora irritationsmomentet - jag kunde inte själv kolla upp kennlar på nätet. Nu tycker jag detta är JÄTTEBRA!

Om man vill köpa en broholmer måste man kontakta broholmerföreningen och där får man hjälp av en så kallad valphänvisare som meddelar när och var det finns valpar. Eftersom det är en ovanlig ras kan man få vänta ett år innan det finns någon. Vi hade tur och fick napp ganska omgående.

Danskarna (och förstås även svenska broholmerföreningen)är väldigt noga med detta, vilket är bra eftersom det är lättare att hålla rasen frisk när det inte avlas friskt överallt och hur som helst.

Broholmerföreningen har hjälpt oss mycket! Helle (som är kassör i föreningen) bjöd hem oss för att vi skulle få träffa en riktig broholmer. Då var dessutom sekreteraren där och hade sin hund med! Inte nog med det, Helle förmedlade dessutom kontakt med ett annat par som hade en unghund som vi fick träffa.

Efter det tog vi kontakt med Marlene som fungerar som valphänvisare. Det fanns inga valpar i Sverige, så vi fick importera från Danmark. Marlene gav oss ovärderlig hjälp, och dessutom hjälpte hon även Leos uppfödare som aldrig sålt valp till Sverige tidigare eftersom det var hennes första kull.

Tack för all hjälp, Helle och Marlene!

Här är länken till svenska broholmersällskapet:

http://www.broholmeren.org/